Stall Vall

fredag 11 augusti 2017

Blogg bloggare bloggast

Måste ju vara så det böjs eller hur. Jag är typ blogg minus och Görel är bloggast plus. Om man ska försöka böja ännu mer.

På tal om böjning så har det böjts en hel del sista tiden. Hela Sune typ. Och röntgats för cystor. Någonting har varit knas med Sune men vi har inte hittat felet. Fick tips av tränar-Anna om en veterinär i Norge och när Anna tipsar då vet man att det är bra. Så vi packade in Sune i transporten, Görel min trogna vapendragare hängde med och så begav vi oss norrut. Måste säga att jag var lite nervös för att åka över gränsen, har ju trots allt inte varit utomlands på väldigt många år. Och aldrig med häst. Skulle vi bli stoppade i tullen och bli misstänkta för att smuggla knark? Skulle de söka igenom transporten och bryta upp golvet? Lite katastroftänk har man ju ändå. Men det enda som hände när vi passerade gränsen var att vägen blev sämre, vi såg tre flaggor bredvid varann (varav den ena var finsk, vilket vi inte riktigt förstod), vägskyltarna stod på norska och vi fick sms av Telia att vi nu var i Norge.

Så mitt ute i skogen på andra sidan gränsen låg den lilla Hesteklinikken. Så fint ställe med helt makalös utsikt. Och med en av de trevligaste, lugnaste, mest noggranna och kompetenta veterinärer jag träffat, Maria Therese Engell. Hon kände och klämde igenom hela Sune, kollade honom på rakt och böjt spår och konstaterade att han inte är halt men att han har en alldeles för svag överlinje. Han är överbyggd, har lång rygg och var väldigt spänd i länden och även fram i bogen. Hon tror att ryggen och länden är hans problem och att det inte är något fel på hans ben. Han behöver massa muskler helt enkelt som av olika anledningar inte kommit på plats. Typ tidsbrist, upprepade skador, sadelproblem, växtperioder och lite smått och gott. Jag ska nu jobba honom från marken i en månad med en equi-core och sedan även rida med denna då jag hittat en ny sadel. Ska också tejpa honom under magen för att stimulera honom att komma upp och använda ryggen bättre. 

Åkte därifrån helt lugn och med stort hopp om att det kommer bli bra. Jag har all tid i världen, eller nej det har jag inte då livet ser ut som det gör med andra åtaganden och prioriteringar men jag har inte bråttom. Hade jag bara haft Sune så hade säkert rehaben gått fortare men nu tar vi det i lite makligare takt men med samma mål: en stark och frisk och glad häst.

Vi har nu varit igång med equi-coren i en dryg vecka och det är ett av de bästa köp jag nånsin gjort. Så tydligt på Sune när jag spänner på equi-banden, hur ryggen kommer upp och bakbenen mer under honom. Han tycker det är skitjobbigt men är samtidigt nöjd och avslappnad. Jobbar på så fint. Vi håller fortfarande på att vänja in den så han får gå med den max 10 minuter. Första gångerna var det så tydligt när jag även tog av den för då föll han isär igen och framdelen och bakdelen sprang mer var för sig. Men sist jag använde den så höll den fina bärigheten i sig även när banden var bortkopplade. Riktigt häftigt!

Har introducerat den även på Zia och hon tyckte också att den var helt okej. Inte lika tydlig skillnad på henne då hon är bärig i kroppen på ett helt annat sätt. Men bakbenen kom allt in lite mer under kroppen och kommer nog blir tydligare när jag använt den mer och kan spänna lite mer. Starlight ska också introduceras för den i helgen. Kan vara så att drottningen av Vall kommer ha lite åsikter om den.

Första testet.
 
Zia tränas på med fokus på dressyr och målet är att våga oss ut på en tävling under september. Jag blir nervös bara jag tänker på det. Jag har lagt distansen helt åt sidan just nu, förutom att jag ska grooma Görel så såklart och även fortsätta rida lite långpass tillsammans med Görel. Men ingen tävling. Det är så skönt, känner mig så lugn och träningen är rolig på ett helt annat sätt. Nu kan jag slappna av och rida ut och njuta av naturen utan att stirra på gps:en och räkna träningsmeter. Jag har bara kört på utan att känna efter om det ens är kul. Jag tycker inte distans är roligt just nu och har nog inte gjort det på ett tag. Jag hoppas jag hittar tillbaka till den glädjen någon dag för det är en fantastisk sport på många sätt. Men inte för mig just nu. Och gör jag inte det så är det så, finns så mycket annat roligt att göra med hästarna.

/ Karin

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar