Stall Vall

fredag 16 juni 2017

Sune Sune Sune

Lilla Sune får jobba på som vikarie nu och i kombination med att han och Zia går ute 24/7 så är han riktigt som folk i huvet ju. Han tuggar o tuggar på allt som går men har inte riktigt lika mycket myror i kroppen. Kan t ex stå still på stallgången, bara en sån sak.

I onsdags dressyrade vi på ridbanan och tränar mycket på att gå i avslappnad låg och lugn form så han hinner tänka på vart han sätter fötterna. Högersidan får man vakta som om det gällde livet, han smiter gärna undan och glider iväg där.
Vänstergaloppen är svårast och när han började tröttna på att jobba med den så försvann han iväg åt höger bockandes som en tok.

Igår hoppade vi. Eller "hoppade". Både jag o Karin var lite höga på vad kul det var sist och kände oss på topp när vi la upp en 2-studs och några upphöjda bommar på volt.
Vi började med att endast hoppa ett litet kryss. Hästarna ville inte hoppa alls.
Zia vägrade ut sig och hoppade jämfota och Sune använde oengagerat de flesta bommarna som plockepinn. Till slut fick vi till några acceptabla skutt men vi hoppas ingen såg oss för det var crappety crapp-kasst.

Sune får däremot bonuspoäng för att vara fortsatt väldigt trevligt avspänd och tillåtande när jag sitter och försöker hitta samspel med sitsen. Mycket mer förlåtande än vad mamsen är.


Saknar mamsen, vill så gärna rida på henne och dressyra massor. Idag var sista dagen med medicin, Pär satte om skorna och tog bort sulorna fram, på tisdag kommer ET-Cilla och torsdag återbesök av veterinären. Blir bra fort nu gumman.

Den här veckan har jag åter blivit medveten om vad snabbt saker kan vända och att man får vara tacksam när det inte är värre än det är för stunden, speciellt med djur.
En vän har förlorat sin älskade häst, väldigt plötsligt och dramatiskt och det gör så ont när jag tänker på vad otroligt sorgligt det är för henne. Och orättvist.
Emil undrade vad jag menade med det, och det är klart, det låter lite konstigt. Är ju sorgligt oavsett vems nära det är men det känns ändå extra orättvist när någon som tar hand om sin kompis på allra bästa sätt ska ha sån otur, varför kan det inte bara får vara lite räkmacka istället.

Det är så mycket investering av känslor och arbete med dessa djur och nu är vi nog en o annan som klappar extra mycket på våra hästvänner hoppas på att vi får behålla dom ett tag till.

/G



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar