Stall Vall

måndag 25 september 2017

Myyysmåndag

Vaknade med spränghuvudvärk imorse, efter att ha haft det hela natten, och även efter dushen var ögonen fortfarande röda så jag fick lägga mig ett par timmar till och sova innan jag kunde åka till jobbet.

Som en nice surprise så följde hela familjen med till stallet för en promenad med hela hästgänget. Barnen var ute i den tomma hagen och fotade och Starlight stod inne i sin box och blåste upp sig av upphetsning så de 50% varmblodstravargenerna var som bortblåsta.
Sen var hon uppeldad i princip hela promenaden. Emils långa tröjärmar var läskiga, Andreas och Olivias huvor och inte minst ett helt gäng skällande hundar i skogen som vi passerade.

Hon är för pigg för att vila, stackaren.

S å å  h i m l a  v a c k e r <3

Som sagt - vacker!

Karin & Sune var med också, ingen vacker vinkel men han börjar
verkligen muskla på sig på ryggen.

Andreas fick ta lugna Zia.

Love yoooou <3
Huvudvärken var med mig hela dagen men släppte under promenaden. Helande hästar.

/G

söndag 24 september 2017

Lite mera fart

Känslan av att stå och stampa med Sune har funnits med ett bra tag. Känns som vi tar ett steg fram och tio bak ungefär typ hela tiden. Han är 6 år och vi är väl på en 4-års nivå. Det är egentligen helt okej, jag har inte bråttom och jag tänker i perioder helt bort honom som distanshäst, ens på väldigt låg nivå. Vill bara att han ska funka som ridhäst och att han ska stärka sig och må bra. Att vi kan ha lite roligt ihop.
Men allt sammantaget har gjort att jag stundtals verkligen tror att det är nåt riktigt knas med honom och att det nog aldrig blir bra. Efter Norgetrippen fick jag nytt hopp och det kändes bra de första veckorna. Sedan började jag tycka att han såg rätt trist ut igen och när jag provade att rida kändes det skit. Men jag hoppas och tror att ridningen beror på sadeln och Anette kommer ut och provar ut en ny sadel nästa vecka. Om vi hittar en som passar då.
 
Som tur är tog jag en lektion för Anna med Sune i söndags, jag tömkörde och hon gav mig en massa bra tips. Fram för allt att jag måste be honom att gå fram ordentligt.
Jösses vilken skillnad! Vilken häst! Jag har varit så rädd för att han ska gå i obalans och göra illa sig igen att jag inte alls vågat driva på honom.

Gick att se hur ryggmusklerna spelade när han jobbade på framåt och slappande av. Och Anna tyckte att det hänt mycket med Sunes kropp. Så nu känner jag hopp igen och tror att det kommer bli bra. Får väl se hur länge det håller i sig...
 
/Karin 

Varning!

Har ny telefon som krävde installering av ny blogg-app då den förra var för daterad och nya appen verkar stödja användning av EMOJIS 🎉😁😁😁

Visst missbruk från mitt håll kan ske fortsättningsvis.

/G

fredag 22 september 2017

Magiska ord

Åh så lättad jag är, tänk att det inte var kotan som krånglade! 
Deppigheten släppte faktiskt mycket redan i början av veckan när ett par av mina medtävlare kommenterade på facebook att S sett stark o fin ut på banan och inte visat nån rörelsestörning. Det lyfte verkligen en tyngd från axlarna, då var det inte inbillning att hon känts ren.

Man blir glad o rörd över alla fina ord men ibland är det att de kommer från ett specifikt håll just det som gör att allt lättar.

I helgen har det hängts med Carro, vi tog en promenad med pigg Starlight som körde bakutsparksshow för C när det hördes crossljud och flögs med glidflyg ovanför huvet på oss sen blev det sprättskritt hela vägen hem 😅
Är inte på något vis bitter eller depp längre över uteslutningen men åh vad kul det hade varit att få rida denna roliga häst hela vägen i mål.



Carro har tvångsgosat och godisfjäskat och bygger förtroende för framtida nytt dressyrpass. 




På kvällen käkade vi middag ihop med Karin och idag har vi stått på hästloppis på Hannäs och kollat när Helena och Calle tävlade bruksridning.
Hittills fått sålt för ca 900kr inkl en säkerhetsväst som hämtades hemma i morse. Helt ok men vore ju gött att komma hem med tom bil.



Blir en promenad och metacamdos med S efter loppisen sen soffläge resten av dan.

/G

Hurra!

Tänkte döpa inlägget till Årets resultat efter en titt på TDB och övertygelsen om att årets tävlingssäsong tog slutet i lördags. Men efter dagens veterinärkoll så raderade jag glatt den rubriken för än finns det hopp om en dressyrstart innan årsskiftet.

Älskade hästen var nämligen ohalt på böjprov och volt men var ovillig att springa i höger varv och visade tydligt obehag i området bakom bogbladet på höger sida. Så allra troligast har hon sträckt sig på banan. Inte överbelastad kotled alltså.
Skruttan då. Nu blir det metacam i 5 dagar, promenadvila och sen får ET-Cilla gå igenom henne och sen ska hon förhoppningsvis få komma igång igen. Och hon får gå ute med kompisarna igen istället för egen hage.

Typ bakom frambenet och uppåt visar hon obehag.

JAG ÄR SÅ JÄÄÄÄÄLA GLAD!! Har varit så övertygad om att det var kotan som spökade eftersom det var just höger fram så var helt säker på att vi hade några veckors konvalescens och sen långsam igångsättning framför oss och nu blev det inte alls så.

Nu kan vi se fram emot en härlig vinterträning, det kommer skrittas, klättras och dressyras en massa. Och så lite konditionsturer på det, beroende på underlag.

Fina fina FINA och vältränade häst <3
Vårt mål på att nå 1000 tävlingskm på Starlight uppnås tyvärr inte men jag får väga det nog 2 placeringar istället, 5:a på A9-ritten (i ärlighetens namn är den både min o Karins) och en fantastisk förstaplacering på Vasaritten. Inte illa alls faktiskt. Och att nu veta att det inte var återfall på kotan gör att det känns riktigt bra inför nästa år.
 
900 km totalt varav 360 km med Karin innan hon skadade sig 2009.
 
Mitt andra mål var ju godkänt resultat på en dressyrtävling men som det ser ut så får jag vara glad bara att komma till start. Vi tappade ju ca 2 månader i somras och några veckor nu och hon är ju inte den lättaste dressyrbanehästan, lilla sprallbrallan, så vi får helt enkelt se vad vi kan åstadkomma.
Kan vi få över 55% så får jag vara nöjd.
 
Imorse var jag och bytte hormonspiral, utan att nästan svimma den här gången (var riktigt jobbigt sist, för 5 år sen, så var rätt osugen på att göra det igen), fick ovan underbara besked om Starlight och snart kommer Carro hit och stannar hela helgen.
 
Toppklass! (Bonusfamiljen - bra serie!)
 
 
/G

måndag 18 september 2017

Rökullaritten 16/9-2017 - rekordlångt blev rekordkort

Det gick inte alls som tänkt och humöret pendlar mellan besvikelse, uppgivenhet, äh det ordnar sig, är bara ett välfärdsproblem och deppig sorg.
En slinga hann vi med sen visade sig Starlight vara halt på höger framben och uteslutningen var ett faktum. Veterinären kommer på fredag och vi tror nog ganska säkert att det är kotan som blivit överbelastad igen. Det syns eller känns inget och hon är torr och fin i benen så vi hoppas på det och att det inte är något värre.

Att bli utesluten är så klart inte hela världen, det blir ekipage då och då men detta är vår första så då blev det en rejäl plump i protokollet vilket är trist, men det absolut värsta är ju att åka hem med en halt häst, det är för mig ett stort misslyckande.
Att rida till sig ett kasst resultat i dressyr är på sin höjd pinsamt, eller om hon t ex åkt ut på hälta bak senare under ritten pga muskelstelhet, då hade jag deppat men tänkt att jaja fan, vi får träna mer.
Men nu var (troligtvis) inte hennes kota redo för tävling, speciellt inte på en bana med bitvis väldigt ojämna underlag och det känns så jäkla trist, så fin som hon känts och genomgången på alla vis.

Men men, ska försöka recappa helgen utan allt för mycket bitterhet men ni får ursäkta om det lyser igenom.
 
 Så här glada var vi när vi mötte Karin och Olivia ute på banan iaf.
 
Världens snällaste Karin tömkör S innan avfärd och hon såg himla fin ut.
Det började bra med att vi kom iväg ca en timme senare än tänkt, jag fastnade lite efter duschningen av S då hon fått en massa styngflugeägg sprejade på sig som tog en evighet att nypa bort.
Mariannelund ligger åt helsicke långt söderut så vi hade räknat med ca 5,5 h. I Mjölby råkade jag stänga av gpsen och startade upp den igen efter matpausen och då hade den valt en ny navigering som ledde oss genom Tranås, istället för förbi som var en större väg.
Det slutade med miljarder småvägar och 9 km + på grusväg innan vi äntligen var framme på uppstallningsgården. Jäkla tröttsamt. Ska hädanefter alltid dubbelkolla på karta först och chansa på att åka vidare på stor väg och se vad gpsen säger om tiden.

Fick en sightseeing förbi mitt jobbs fabrik iaf.

Mmm, den här skylten gick jag förbi med S på promenaden efter långa bilturen.
Vi ankom från andra hållet, gps-jäkeln tyckte alltså att en icke allmän väg var
ett vettigt alternativ att ha som förstahandsval.

Hallåå, kan vi inte prata lite?
Stackars Bäs blir ignorerad av S som helst ville äta.
Medan Starlight var inkvarterad i stor fin box med Bäs som granne så bodde vi i en stuga på Spilhammars camping. Jag sov uruselt (inte stugans fel) och var t o m tvungen att gå upp på toa mitt i natten vilket jag aldrig gör annars. Kul att behöva sätta på sig skor och använda mobilen som ficklampa för att gå ut till en gemensam toabyggnad mitt i natten. Självklart svårt att somna om sen igen också. Var halvt död när vi skulle gå upp på riktigt men i takt med att solen gick upp så hängde adrenalinet på.
Ready to go!
Supergroomarna redo, häst redo och ryttare redo.
Måste instagramma först bara.
 
Före start.
Vi var bara 4 ekipage i klassen och alla hade en plan på att ta det lugnt på den kuperade och på vissa ställen blöta banan. Det kändes skönt, jag och S kunde ligga längst bak och hon var riktigt chill för en gångs skull. Ballade bara ur när det var en lång skrittsträcka där hon ville trava så blev taktande och de andra kom längre o längre bort eftersom de hästarna kunde skritta. Hon förstår inte alltid sitt eget bästa. Inte jag heller tydligen (bitterhetsvarning!).
 
Slingan var fin med blandad terräng, ganska många bitar med ojämnt underlag som sagt men vi tog det så pass lugnt på de sträckorna att med andra förutsättningar (så här i efterhand) så hade det nog varit ok.Jag kände aldrig att det hände något särskilt, ingen rejäl snubbling eller liknande.
Var nog många bäckar små som gjorde det (återigen spekulationer, veterinären har inte varit här än) och jag kände aldrig att hon gick orent. Antingen gick hon på adrenalin och kände inte själv förrän vi kom in i veterinärgrind och ingen sprang längre eller så är jag kass som inte kände.
 
Vid ett tillfälle red vi förbi en kille i skogen som hade hörlurar, barnvagn och tre lösa skällande småhundar som sket fullständigt i hans försök till inkallningar. De sprang runt hästarnas ben och skällde och det var ren tur för dom att ingen av de fyra hästarna brydde sig annars kunde det slutat illa. Hur tänker en del? Om man inte vet med sig att ens hund lyssnar till inkallning så ska de banne mej inte vara lösa heller.

Verkligen smickrande bild av oss.
På slutet av slingan var det två sugande uppförsbackar i rad som vi skrittade uppför och sen var vi inne i grind. Starlight var nere i puls så snabbt så jag var tvungen att dubbelkolla två ggr.
2.39 minuter pulsade vi in på, rekordsnabbt. Så den glädjen får jag väl lov att ta med mig.
Överlag kändes hon väldigt fin och stark så konditionen och styrkan i bakkärran hade hon med sig, så himla synd att vi inte fick chansen att testa den på riktigt.
 
Veterinärkortet.
Inga anmärkningar i förbesiktningen, 48 i puls berodde nog
på att de inte var riktigt beredda när vi kom så det tog en liten
stund innan de pulsade vilket gjorde henne lite upphetsad.
I grind har hon mindre anmärkningar på vätskan men det har
hon nästan alltid eftersom hon i princip aldrig dricker på första slingan.


Och så vårt resultat då och ryttarrapport nedan. Lite vemodigt att titta på men that's life.
"Bara" att bryta ihop och komma igen.


Fördelen med att få checka ut tidigt är att en kommer hem i dagsljus. Jag packade upp allt direkt för att slippa ångesten på söndagen. Som ett extra hån i bilen hem så kände jag en älgfluga krypa i hårbotten, då var jag nära att börja böla av uppgivenhet. Karin rattade hemåt en stor del av vägen så jag kunde sova, fina människan <3. Stor skillnad på att åka hem utan adrenalinet från en godkänd ritt.

Ska avsluta med fokus på positiva saker:

* Vädret var kanonfint, jag håller nollan gällande att ännu inte behövt tävla i skitväder.
* Sällskapet på banan var himla trevligt och mina klasskamrater (höhö) blev alla godkända.
Är grymt avundsjuk men inte missunnsam. Stort välförtjänt grattis till er!
* Det är alltid en bonus att få umgås så mkt med Karin och Olivia, oavsett på vilket vis. Ni är bäst <3
* Fick iaf träna på att tävla långt bort med uppstallning och allt vad det innebär. Tack för fin service, Ann-Charlott & make.
* Tävlingsarrangemanget var kanon det lilla vi fick vara med. Synd att vi inte fick uppleva alla slingorna och få vara med om en reinspektion.

Så, sammanfattningsvis - rekordlångt blev istället rekordkort men med en rekordsnabb pulsning.

Dagen efter <3
(Mulen är inte blodig, S har kliat sig på vindskyddet.)

Nu ser vi fram emot en långsam rehabilitering (beroende på vad veterinären säger nu då, i värsta fall kanske det blir en suuuperlåååångsaaaaam rehab) och en vinterträning med mycket skritt och dressyr.

/G - broken but not beaten (och alla andra klyschor som passar in)









måndag 11 september 2017

En grind till

Sådärja, nu är vi inne i tävlingsveckan. Äntligen!
Ryttarmeddelandet är publicerat och planering inför avresan på fredag lunch är i full spinn.

I lördags tog jag och Valls tillskott, medryttaren Anna, en tur med två varv över utkiksberget. Starlight hade energi så det sprutade ur öronen så hon skvätte för allt möjligt, Zia var tokpigg och ville springa springa. Mest jogg och skritt men kände lite på galoppen också, den gillade Anna.
Zia har en fantastisk galopp. 2,20 h var vi ute, distans eller tempo har jag ingen koll på för jäkla endomondo-appen har plötsligt slutat visa annat än tid. Stupid app.

Hej Anna!

Sune har provsmakat på Anna och godkänt.
Igår morse dressyrade jag på ridbanan, var nån mänska ute på åkern och grejade med små flaggor så S hade väldigt svårt att fokusera bitvis men hon kändes fin. Kollade sen när Anna provade Zia på ridbanan för första gången. Stackaren fick full publik när det plötsligt parkerade ett gäng bilar precis utanför staketet. Tydligen hundfolk som skulle spårträna så det var därför det varit annorlunda aktivitet på åkern tidigare.
Hon fick iaf känna på Zia, spring-Zia framförallt, och det kommer bli finfint. Träna för Anna ska hon få göra också.

Efter morgonträningen kom ET-Cilla och gick igenom alla tre hästarna. Starlight är i godkänd tävlingsform och till min glädje poffade hon inte ens i knäna fram. Bara lossa lite i ländryggen som vanligt och lite uppmjukning i vänstersidans hals o bog, en sån där grej som uppkom i samband med förra årets boxvila (när hon var tvungen att äta ur hönät, misstänker jag).

Det är asjobbigt att stå stiiiill! Kliar i hela huvet.
Som sagt, se nedan klipp.
 


Det känns riktigt bra även om det är lite läskigt och konstigt att rida så långt. Om vi får rida alla slingor så innebär det en veterinärgrind till mot vad vi tävlat hittills. Förutom förbesiktningen så kommer vi alltså besiktas 3 ggr plus målbesiktning. Totalt 5 besiktningar. Hej anspänning.

Djupa andetag och ta det lugnt, inte bränna ut oss, lugnt och fint och tappar vi det mentalt så är det bara att hoppa av en sväng, promenera/jogga och sen på't igen.
Vi är tre i klassen, får se vilket tempo de tänkt hålla, men lite sällskap till o från kommer vi nog ha, även från de andra klasserna.

Nu räknar vi ned med promenad och lite prylinventering idag, imorrn nya skor m sulor och rengöring av utrustning. Fick nyss reda på att vi kommer få ha vilområdet vid transporterna så det underlättar mycket, betydligt mindre bärande och vi slipper krångla med tält.

/G